Flöjt

800px-Flute

Den otroligt välklingande tvärflöjten – som vanligtvis refereras till som endast “flöjt”, utgör ofta orkesterns allra översta blåsstämma (piccolaflöjten är en variant på tvärflöjt). Tvärflöjtstämman får därför inte sällan ta hand om solopartier då den med sin höga frekvens utan vidare kan höras genom en hel orkester.

Dagens tvärflöjt är, olikt äldre varianter, oftast tillverkade av metall. Luften i en tvärflöjt sätts i rörelse genom att musikern blåser över kanten på munstycket. Vibrationen uppkommer därefter när luften slår emot en skarp kant.

Den vanliga tvärflöjtens tonomfång är imponerande och vissa musiker kan åstadkomma toner till och med högre än fyrstrukna C. Vi talar alltså om ett omfång motsvarande >3 oktaver! Även altflöjt och basflöjt finns, vilka är en kvart respektive en oktav lägre. Detta omfång är både det skrivna och det faktiska omfånget.

Materialet som användes för tillverkling av flöjter tidigare i historien var antingen buxbom eller elfenben. Den moderna tvärflöjtens klaffmekanik fanns inte innan 1800-talet, men redan under 1600-talet infördes den så kallade Eb-klaffen och sedermera också, för intonationens skull – en D#-klaff. Innan dess bestod flöjten bara av hål som täcktes över av musikern för att justera tonhöjd. Från slutet av 1700-talet och Wienklassicismen är tvärflöjten det dominerande flöjtinstrumentet i symfoniorkestern. Dagens tvärflöjt är starkt baserad på en modell utvecklad av Theobald Böhm 1847.

Romeles flöjtsektion:

Meta Stigsdotter (även piccolaflöjt)
Cecilia Mattsson
Magdalena Olsson