Trombon

trombon

 

Dragbasun, basun eller trombon. Där får man säga vad man vill. I den här artikeln används trombon från italienskans trombone som kort och gott betyder “stor trumpet”. Olikt de flesta andra bleckblåsinstrument har trombonen en sorts dragmekanism för att ändra tonhöjden. Totalt sju dragpositioner används, var och en av vilka ändrar tonhöjden med en halvton (det är lättare att förstå när du ser en trombon spela). Det finns många olika sorts tromboner – soprantrombon (ganska sällsynt), alttrombon, tenortrombon (vanligast i symfoniorkestern), bastrombon samt kontrabastrombon.

Som ovan nämnt avgörs tonhöjden beroende på den dragposition musikern ställer in sitt instrument i. Luften blåses in i ett skålformigt munstycke och tonen kommer ut ur klockstycket. Borrningen varierar lite beroende på vilket land instrumentet tillverkats i, och klangfärgen kan således vara något annorlunda beroende på tillverkare. Trombonen är det starkaste instrumentet i orkestern.

Idag är inte trombonen bleckblåsfamiljens lägsta instrument, men det var den under en mycket lång period. Faktum är att när den utvecklades på 1400-talet så var detta för att efterfrågan på ett instrument som kunde spela i de litet djupare registren var stor bland dåtidens kompositörer. I början fanns en del förvirring vad instrumentets namn beträffar. Det fick i Frankrike heta trompette-sacqueboute (ungefär “trumpet som dras och trycks” – fransmännen var alltid mycket deskriptiva med sina titlar, och många klassiska verk som fick ett franskt namn till att börja med hette något i stil med “balett, gigiue, correnti och sarabande för två trumpeter och en cello med basso continuo”.  I vilket fall var det italienarna som kom närmast dagens namn med sitt “trombone”, medan engelsmännen döpte den till “sackbut” (betyder absolut ingenting på engelska och är bara en anglifiering av det franska ordet), och tyskarna kallade instrumentet för “posaune”.

Redan på 1600-talet fanns det olika modeller av detta instrument. Det fanns en bastrombon stämd i Eb, en tenortrombon i Bb (den vanligaste orkestertrombonen än idag) och en alttrombon i F. Man hade också storhetsvansinne och skulle göra trombonen ännu större. Hans Schreider byggde år 1615 en trombon som var dubbelt så lång som tenortrombonen och alltså kunde spelas en oktav lägre. Resultatet blev förstås en kontrabastrombon.

Romeles trombonsektion:

Birgit Sundström
Anders Dahl
Peter Björling