Oboe

 

images

För er som upplevt en konsert med symfoniorkester vet att det första man hör av orkestern är en ensam ton, som följs av att hela orkestern stämmer in i samma ton. Den ton som ensam får ljuda i två sekunder inför den förväntansfulla publiken är ett ettstruket a på frekvensen 440 Hz, och spelas av en oboe. Det diskantrika träblåsinstrumentet har alltså uppgiften att ta stämton i orkestern, men det är långt ifrån det enda den är kapabel till! Namnet kommer från franskans haut bois som betyder “högt trä” (högt som i ljudstarkt, olikt den fysiska definitionen). Som namnet antyder är oboen mycket genomslagskraftig, och får därför inte sällan en framträdande roll i orkesterstycken.

Oboen är inte ett instrument man börjar spela som femåring. Att få den att låta bra kräver ett stort lufttryck och rätt balans. Oboen tillhör gruppen träblåsinstrument som har dubbla rörblad, vilka består av vassdelar som bundits ihop. De många klaffarna används för att justera tonhöjd genom att ändra form och struktur på hålrummet inuti instrumentet, som är borrat som en kon. En oboe har liksom tvärflöjten ett tonomfång på ca tre oktaver, men ska man skriva en oboe-stämma bör man tänka på vissa saker. I oboens lägsta register, det vill säga runt nyckelhåls-c, så låter den betydligt grövre än i högre oktaver och denna klang är inte alltid önskad i ett orkesterstycke. De allra högsta tonerna i oboens omfång kan vara väldigt svåra att spela, och lyckas man som musiker riskerar klangen ändå bli väldigt begränsad. Oboen låter allra bäst när den får hålla sig i eller intill den tvåstrukna oktaven, det vill säga i mitten av dess tonregister.

Oboe är som ord lite roligt eftersom det egentligen inte är något annat än engelsmännens försök att göra ett engelskt ord av ett franskt. Mycket få engelskmän uttalar hautbois som det ska uttalas trots denna direkt fonetiska översättning. Den första oboen uppfanns som tidigare nämnt under 1600-talet men ingen vet idag vem som var upphovsmannen. Det som är känt är att den spelades flitigt i Paris i början av 1670-talet, då den upptäcktes, och hade spridit sig till alla större europeiska städer inom det kommande decenniet. Att oboen snabbt blev mycket populär råder det inga tvivel om.

En föregångare till oboen var skalmejan, som till skillnad från sin efterträdare bara bestod av en del. En oboe har tre sammanfogade “sektioner” och betydligt fler klaffar och reglerande mekanismer än en skalmeja. Kompositörer märkte också snabbt vilken vacker klang oboer kunde bilda tillsammans med stråkar. I orkestersammanhang får oboen ofta dubblera fiolernas stämma, antingen på samma tonhöjd eller en oktav under.

Romeles oboesektion:

Inger Lindholm